Har precis kommit innan för dörren nästan i alla fall och fått sätta på lite kaffe.

Och häll upp och börjat på första koppen. Mumms :D

Slutat jobba för dagen och hämtat både min dotter på dagis och min hund hos min syster/hennes pojkvänn, som passar han just nu när jag jobbar.

Har vart en bra dag på jobbet, allt fått skratta lite och så alltid bra de :)

Jag satt och fundera lite nu när jag kom hem och på vägen hem, lite om min omkrets m.m, Familj/vänner. Det finns ju saker som är viktigare än andra som klart sin familj oftast går i första hand typ barn och så. Men kompisar då? Är det rätt och ta dom lite i första hand med. Visst klart dom kommer ju efter min dotter och så men. Ja ibland kanske kompisar också får komma lite i första hand. För man vill ju ställa upp för sina kompisar så mycket man bara kan. Ibland känns det ju som det är självklart. 

!! Men problemet är kommer du någon gång i första hand för dom?  !!

Eller hur är det igentligen där? Jag vet att jag skulle ställa upp för mina kompisar till max och så mycket jag bara kan. Om man säger så, men hur mycket kan man bara ge och ge. Nu menar jag inte något mot mina kompisar för jag har en del helt klart underbara kompisar och jag älskar dom. Det säger jag inget om. Men dom som bara finns där när dom vill och sen när dom vill och inte behöver en försvinner dom. Så när man själv behöver dom så är dom helt borta :O Hur länge ska man stå ut och är det verkligen en bra kompis ? Ska man hela tiden vara därför en som inte är där tillbaka???? Ja du det något man kan gå och blir grå på alltså. Äh jaja.

Familjen då. Dom finns ju alltid där och vilka kan man räkna in som familj. Klart en kompis kan kännas som en familjemedlem. Jag älskar min familj och satt nyss och funderade på inte ofta man träffar sin familj som man 1 gång har varit så nära. Men som jag säger tänk om en dag det händer något och pang boom du har inte familjen/vänner kvar som du en gång haft. Någon kanske gått bort eller ja du något annat. Vart är du då? Varför ta alla för givet hela tiden att dom finns kvar där. Alla säger ju så. Ja du men den dagen då dom inte finns där då. Vad gör du då? Sitter där hemma i soffan kanske och tänker, men tänk om jag bara kunde vart med familjen/vännen mer, kanske hade jag inte kännt mig så här dum. Är det så man måste känna för att inse att faktiskt så ska man inte ta alla för givet att dom finns hela livet ut med en. Kanske en dag vakna upp och tänka att ja idag är det den dagen jag ska börja träffa och umgås med dom som betyder mest för mig :)

Hm ja kan nog bli tokig av att tänka på allt sånt här men men.

Jag älskar alla i min familj plus vänner <3 Love you bajbies.